Jag vaknade på lördagen och kände mig lite halvhängig - men såhär i efterhand så kan man nog vara ganska säker på att det bara var tävlingsnerverna som spökade en smula. På tunnelbanan in mot Stadion så fick jag helt plötsligt en sån oerhört bra känsla inför loppet. Allt bara kändes roligt! Satt och log åt att jag snart skulle få ta i riktigt ordentligt och åt den underbara känslan när man går i mål på stadion.
Väl framme på stadion mötte jag upp med min polare mange som förra året fick ligga och vänta och frysa i över 50 minuter innan jag kom i mål. Nu hade vi ungefär en timme kvar innan start och det var precis lagom för jag är inte mycket för att stå och hänga i evigheter innan starten går. Men samtidigt så ville jag inte uppleva stressen jag hade året innan (när jag höll på att missa att få en nummerlapp över huvud taget på grund av att jag var så sen). Jag käkade en powerbar och drack lite vatten för att hålla energinivån uppe i kroppen och småsnackade lite med Mange och hans polare.
Med ca 20 minuter kvar innan start så strosade jag upp mot min startfålla (D) och hamnade lite väl långt bak i den, men orkade inte lägga energi på att tränga mig fram mot de farthållare jag hade tänkt ta rygg på (3:30- gänget) utan jag tänkte att jag nog skulle hinna ifatt dem ganska enkelt. Vet inte riktigt hur jag tänkte här eftersom jag hade som mål att springa på 3:30 och om de låg före mig och jag skulle hinna ifatt dem så skulle det ju innebära att jag skulle hålla ett högre tempo än dem?
När starten gick så tog jag det lugnt och lunkade fram till startmattan. Vad skönt det kändes att äntligen vara igång!
Jag la mig i mitt planerade tempo och bara njöt av att rulla på. Väl medveten om att man inte riktigt kan lita på sin GPS när det kommer till tempoangivelser så tänkte jag att det kanske skulle vara smart att ge sig själv lite marginal till den tid jag hade som mål genom att ligga lite snabbare på GPS:en än den planerade farten. Så fick det bli.
Under första varvet så bara njöt jag av all publik och funderade på hur de olika delarna av banan skulle kännas under varv två. Insåg att det skulle bli segt i motvinden på söder mälarstrand men att det skulle gå att ta igen det på norr mälarstrand som var riktigt lättsprungen. Höll ett jämt tempo på ca 4:50 enligt min Garmin och strax innan 2- mils markeringen så kom jag då till slut ikapp farthållarna för 3:30. För att vara på den säkra sidan så snackade jag lite med dem och jämförde tid (det visade sig att de hade varit ute runt en minut mer än vad jag hade). Klämde min första gel precis innan halvmaran var nådd.
Ute på andra varvets början på den folktomma tråkiga delen på Djurgåden så förväntade jag mig att den första svackan skulle komma som den gjorde förra året. Men icke! Jag knatade på i ett lagom tempo (farthållarna för 3:30 hade jag lämnat bakom mig vid det här laget) och längtade efter att se familj och vänner stå och heja vid 27km. Och som de hejjade! Jag tror det är svårt att förstå hur glad och laddad man blir om man inte har upplevt det själv. Blev "intervjuad" av en kompis vid 38km som sprang brevid mig med en låtsasmikrofon skrikandes "Hur känns det!?". Mitt svar var att det kändes väldigt bra och jag faktiskt funderade på att öka farten en smula de sista 14km. Vilket jag också gjorde!
Fram till söder mälastrand gick allt smärtfritt - men sedan kom mycket riktigt en liten svacka i motvinden. Men då var jag mentalt förberedd på den och blev inte stressad av att farten sjönk en smula. jag lyckades till och med hålla ganska god fart uppför Västerbron (runt 5- tempo) och sedan kom den sköna utförslöpan följd av den snabba fina sträckan på norr mälarstrand. Här kände jag mig stark!
Sedan kom jag till den delen av maran som verkligen skiljer agnarna från vetet: centralstationen upp till odenplan. Tänk att den svaga stigningen kan kännas så knäckande tung - trots att man vet att det bara är några kilometer kvar till målet. Jag fick verkligen kriga för att hålla ett bra tempo på denna delen. När jag passerade 40km på tiden 3:12 så insåg jag att 3:30 faktiskt skulle bli en lätt match om jag inte drabbades av kramp (vilket aldrig har hänt innan - men någon gång ska ju vara den första). Att springa 2,2km på 18 minuter är ju inte så svårt. Jag insåg också att nästa drömgräns, 3:20 skulle bli omöjlig. Jag hade definitivt inte 2,2km i under 4- tempo kvar i kroppen. Jag beslutade mig helt enkelt för att bara försöka komma så nära 3:20 som möjligt och att ge gärnet så länge det höll.
Det höll hela vägen! De sista kilometrarna höll jag 4:39- tempo och spurtade i mål på en, med mina mått mätt riktig kanontid. 3:21.48! Det innebar att jag krossade förra årets tid med över 50 minuter! Och med en prydlig negativ split och allt.
Med glädjetårar i ögonen tog jag en relativt bekväm promenad ner till Östermalms IP och mötte upp med min kompis Mange som i år bara behövde vänta i dryga 2 minuter på mig. Bättre!
På vägen hem till till våra familjer som väntade vid grillen så smet vi in för en välförtjänt öl på Götgatsbacken. Så nöjda!
Två nöjda Marathonlöpare!
Foto: Magnus "jag springer maran på 3:19 med typ 5 träningspass i kroppen" Sparrman
Nu blir det en veckas vila innan jakten på sub40 på milen börjar på allvar!
Stockholm Marathon i siffror:
42,2km
3:21:48
4:47 min/km
Snittpuls 167
Maxpuls 182
Funbeat
Vad kan man säga, köra en intervju efter 28K och sedan öka farten... :-)
SvaraRaderaSnyggt jobbat och stort grattis! Pers med 50 minuter är ju inte fy skam! ;)